Ved Idas Grav

 

Mosbedekket hytte sto ved Heklas fot
ville graner svaiede ved fjellets rot
Men der inne sorgfullt minne,
stormen sakte rides av
hist ved stranden står et kors på Idas grav.

Alfred skjønn som våren dro til fremmed land
blek med bitre tårer Ida gret på strand
Gå å stride, glem ei Ida,
kjærlighetens sterke bånd
De vil holde Gud oss leder ved sin hånd.

Året gikk sin bane tvende ganger om
Savnet ble en vane ingen Alfred kom
Stakkars Ida kvaler lider
dølger smerten for sin far
Ensom kraft å stride hennes hjerte bar

Ida gikk til stranden ensom med sitt savn
Og i sanden skrev hun ofte Alfreds navn
Morgenstunden middagstunden
Ida venter ennu her
Månens bleke stråler finner henne der

Skyhøy bølger farer over havets bryn
Torden heftig svarer lynet deler skyn
Et skip nu føres nødrop høres,
vraket slynges i mot land
og på bølger føres mange frelst til strand

Men det syn som Ida nu fikk se
var sin Alfred død på stranden hvit som sne
På kne hun faller og hun roper:
Alfred jeg vil gå med deg
Inn i døden livet er ei mer for meg

Og sin hand hun lagde i sin faders hand
ømt farvel hun sagde dro til dødens land
Dødens engel kaller henne,
med sitt smertens hårde bud
Samme engel bringer Idas sjel til Gud

Svensk tekst:
Kors på Idas Grav

Mossbelupen hydda står vid Heklas fot,
höga granar skydda den mot stormens hot,
men därinne, sorgsna minne,
livets storm en ros bröt av,
än vid strand vi finne kors på Idas grav.

Alfred skön, som våren drog till fjärran land,
blek med spridda håren Ida grät på strand.
Gå att strida, glöm ej Ida,
hennes kärlek hennes tro,
sorgsen skall hon bida återkomstens ro.

Året slöt sin bana tvenne gånger om,
saknaden blev en vana ingen Alfred kom.
Van att lida stackars Ida,
dolda smärtan för sin far
kraft att ensam strida än dess hjärta har.

Snart från bleka kinden blomman vek sin kos,
som Siroccovinden härjar Söderns ros.
Tårfullt öga mot det höga
fåfängt följde hjärtas bön,
trohet båtar föga sveket blir dess lön.

Enda dotterens smärta tär den gamles bröst,
ömt hans fadershjärta skyndar att ge tröst.
Sörj ej Ida till sin sida
snart jag Alfred återför,
blott for dig ja vida värld en vallfart gör.

Ida gick till stranden lik en ensam hamn
ritade i sanden månget älskat namn.
Morgondimma, middagstimma
suckande hon andas här
månens bleka strimma finner henne där.

Skyhögt böljan svallar över havets bryn
åskan rysligt knallar blixten delar skyn.
Skepp förstöras nödrop höras,
vraken slungas emot land
och av vågor föras måna uppå strand.

Av förtvivlan slagen Ida såg sin far,
redan skumt för dagen gubbens öga var.
Dödminuten är förfluten,
döden redan kallar mig
Alfreds tro är bruten, han har svikit dig.

Nu sin hand han lade i sin dotters hand
ett farväl han sade gick til fridens land.
Döden svingar mörka vingar,
nu ett hemskt, et smärtans ljud,
samma ängel bringar Idas själ till Gud.

1Mossbelupen hydda står vid Heklas for,
höga granar skydda den mot stormens hot.
Men därinne sorgsna minne,
livets storm en rös bröt av
än vid strand vi finne kors på Idas grav.